Recension. ”Österbotten – by i världen” är mångsidig konsert, men hade gärna fått innehålla mer mankörssång, skriver VBL:s recensent. Solisterna imponerade med betagande tolkningar.

Stadshusets festsal var fylld då Wasa Sångargille gav konsert på lördagskvällen. Den annars ypperliga akustiken var som bortblåst, åtminstone för oss som satt på andra bänkrad var ljudkvaliteten botten. Att få bra balans mellan kör, solister och instrumentalister har också tidigare visat sig vara en utmaning för även den bästa ljudteknikern. Tyvärr gick jag miste om mycket av det goda i det ovanliga programmet. Texterna i programhäftet räddade delvis situationen.

Den anrika manskören har färre sångare än för några år sedan; trettiosex enligt programhäftet. Stämbalansen är genomgående god och körklangen mera homogen än förut. Det målmedvetna arbetet med tonbildning har burit frukt. Däremot kunde man enas om uttalet av vokalerna i de svenska texterna.

Sångargillets uppgift under denna konsert var annorlunda. Programmet omfattade totalt femton verk, varav, vilket bör noteras, endast fem utfördes av kören, några i a cappellaform.

I så gott som alla andra nummer fungerade Gillet som bakgrunds-/doakör. Framförandet av Toivo Kuulas ”Virta venhettä vie” vittnar om att kören är i form. Sången ställer stora krav, och Stefan Wikman visade att kören värnar även om den traditionella sångskatten.

Däremot är jag aningen tveksam i fråga om Robert Sunds bearbetning av ”Slumrande toner”. Vilket är mervärdet?

Pianisten och tonsättaren Kari Kuusamo (1951–2020), som hade rötterna i Vasa, presenterades, inte en dag för tidigt, på ett alldeles utsökt sätt genom sin tonsättning av Leif Salméns text ”Jorden är en by”.

Uruppförandet av Robert Sunds sättning för två solister, manskör och ackompanjemang tilltalar verkligen och borde, liksom så många andra specialverk gjorda för WSG, dokumenteras på skiva. Koristerna Rolf Nordman och Niklas Björkman utförde sina solouppgifter övertygande.

Gillet har för övrigt många goda solister i de egna leden. Tenoren Magnus Lervik gjorde en utsökt tolkning av Markus Bergfors ”Nattfilen” och vid det här laget rutinerade Karl-Magnus Stenström framförde Olle Ljungströms ”Jag och min far” (kanske mest känd i Magnus Ugglas tolkning) på ett mycket övertygande – trots en liten miss i andra versen – sätt. Tänk att äntligen få höra denna sång med klara r-konsonanter!

Må det vara klart sagt: Mikael Svarvar är en utsökt arrangör, pianist och musiker. Hela sju sånger var hans arrangemang, gjorda enkom för denna kväll. I en av höjdpunkterna – ”Man är ju bara människa” – av Iiris Viljanen stod han också för solot på ett mästerligt sätt. Av orsaker som framförts ovan är jag inte klar att i detalj bedöma arren, men litet väl mycket doa tycker jag det blev.

De inhyrda solisterna –Rickard Eklund, Petter Näse och Josefin Sirén – representerar dagens yngre kulturpersonligheter i Österbotten. Texterna, ofta på dialekt, är tänkvärda och berörande. Eklunds ”Finland” fick en gripande tolkning i Svarvars arrangemang. Duon Sirén och Eklund framförde Eklunds ”Vittror” helt betagande.

Petter Näse är dessutom en god gitarrist. Tyvärr är festsalens akustik inte lämpad för all musik.

Wasa Sångargille bjöd än en gång på något ovanligt. Programinnehållet strävar tydligt till att locka en ny, yngre, svenskspråkig och österbottnisk publik. Programupplägget av ”Österbotten – by i världen” är varierat och mångsidigt men, som jag upplevde det, aningen oroligt och jag saknade manskörssången. Vill än en gång framhålla att jag gärna hade suttit på en annan plats i salen.

Extra numret, ”Aftonens sång”, troligen arrad av Svarvar, var mycket bra.